Ett livslångt lärande i finska och meänkieli

0
338

Förskolan Nalle-MaijaDet är dags för lunch och lilla Freja,
2 år, säger glatt på meänkieli att hon
ska tvätta händerna. ”Freja pessee
käet!” På bara sju månader har hon
lärt sig språket som inte finns hemma.

Ju tidigare de kommer till oss desto bättre
blir språket. De är så formbara när de är
små, säger Kaisa Edvinsdotter, modersmålspedagog
på förskoleavdelningen Nalle-Maija.
Förskolan Lilla Björn i Kiruna öppnade
avdelningen Nalle-Maija med resurser för
Förskolan Nalle- Maijafinska och meänkieli under 2010. Ganska
snart insåg både personal och föräldrar att det
inte räckte med fyra timmar meänkieli och
finska om dagen. Svenskan tenderade hela
tiden att ta över, inte minst för att barngruppen
vissa terminer hade en majoritet svensktalande
barn med föräldrar som inte var intresserade
av språkinriktningen. Personalen
flaggade hos sina chefer om att det inte fungerade
och till slut satte föräldrarna ner foten
och krävde en meänkieli- och finsktalande
avdelning med egen kö.
– Det var orättvist mot alla så som det var.
Föräldrar med barn som kunde finska hamnade
på andra förskolor medan svensktalande barn
hamnade här. Så vi skrev till skolchefen som
kallade till möte och sedan blev det som vi önskade,
berättar mamman Heli Puranen Nilimaa.

Hösten 2014 var den egna kön ett faktum
och nu går sjutton barn i åldrarna ett till fem
år på avdelningen med tre pedagoger som behärskar
finska och meänkieli. Personalen pratar
bara finska och meänkieli medan barnen
kan välja språk. På samlingen innan lunchen
uppmuntrar Kaisa och kollegan Maaria
Sunna barnen att prata på finska och meänkieli.
De små pratar obekymrat finska medan
några av de äldre barnen svarar på svenska.
Sångerna sjungs på finska eller meänkieli.
Imse vimse spindel. Hämä hämä häkki.
Kaisa berättar att de efter en termin ser att
barnen som inte har språket naturligt hemma
också har lärt sig mycket. De förstår, pratar
en hel del och sjunger med i sångerna och
kan ramsorna.
– Vi lägger grunden för ett livslångt lärande.
Och vi ser att mor- och farföräldrar som kanske
upplevt att bli försvenskade inser att de faktiskt
kan börja använda sitt språk igen och prata med
barnbarnen. Det betyder mycket för alla.
Och för den ”förlorade generationen”,
många födda på 1960- och 70-talen, blir barnens
språkutveckling kanske än mer viktig.
– Min fru har tappat både samiskan och
finskan och hon tycker att det är jättebra att
vår dotter Liv får lära sig meänkieli. För det
är ju inte bara ett språk man tappar utan också
en identitet, säger pappa Niklas Mämmi.
På förskolan jobbar man mycket med
identitet, kultur och traditioner. I lekrummen
finns Muminfigurer som barnen har skapat
egna sagor om med bild och text. De har en
karta över Sverige och Finland och pratar om
var man bor och hur det sett ut historiskt och
var språken talats. Det finns även temaveckor
om Finland och kulturdagar när de pratar om
samer, sverigefinnar och tornedalingar och
hela förskolan uppmärksammar högtidsdagar.
Ett av barnens stora hedersuppdrag är
sångstunderna på äldreboenden i Kiruna.
– De tränar inför det och gillar det jättemycket.
Och de äldre tycker om besöken, säger
Maaria.

Pedagogerna har lagt märke till att barnen
oftare byter till svenska när de blir lite
äldre. Personalen försöker då fånga upp finskan
igen utan att störa leken för mycket.
– Då kan vi fråga – kan du säga det på finska
så jag förstår bättre.
Förskolan spelar en stor roll i barnens
språkutveckling. Många föräldrar jobbar heltid
och då behövs språkstimulansen i förskolan.
Men den stora oron är övergången till
skolan. Heli säger att sjuåriga dotterns språkutveckling
avstannat eftersom hon nu bara får
en timmes finska i veckan.
– Vi fick veta att skolan skulle ha en finsk
inriktning som en uppföljning på förskolan
men så blev det inte. Jag tror inte att viljan
finns hos kommunen. Först sa man att det
inte fanns ett behov av en finsk förskola och
nu säger man samma sak om skolan.
Kaisa håller med om att gapet blir för stort,
men säger att ett samarbete är på väg att utvecklas.
Kön till Nalle-Maija är lång, men
Kaisa och Maaria konstaterar att alldeles för
många Kirunabor inte ens är medvetna om
den specialiserade förskoleavdelningen.
– Kommunen borde informera om vår förskola
till nyblivna föräldrar. De borde också
informera om fördelarna med tvåspråkighet.
Förut trodde man att barn skulle bli halvspråkiga,
men det är ju tvärtom, all språkinlärning
går bättre, säger Kaisa.
Ett dilemma är bristen på finsk- och
meänkieli talande förskollärare och barnskötare.
Och pedagogerna är oroade för meänkielins
framtid. De menar att det är viktigt
att visa att man satsar på språken för att höja
statusen.

Text: Ann-Heléne Leastadius
Foto: Hans-Ola Utsi