Micael Bindefeld: ”Vi får aldrig glömma …”

0
218

Micael Bindefeld”Jag är svensk jude, född och uppvuxen
i Göteborg. Har själv aldrig
mött antisemitism och har aldrig
betraktat Sverige som ett antisemitiskt
land, men de senaste åren har
något hänt. Nu tar jag på mig min
Davidsstjärna.”

Ungefär så skrev den professionelle festfixaren
Micael Bindefeld i en mycket
uppmärksammad debattartikel för drygt ett
år sedan.
– Det var ett statement, jag tänker inte
gömma mig. Idag har vi en situation då
många inte vågar berätta om sin judiska bakgrund
och inte heller vågar ha på sig judiska
symboler. Då gör jag precis tvärtom, visar
istället att jag är stolt. Det var viktigt för
mig, helt nödvändigt, berättar Micael, som
inte tagit av sig Davidsstjärnan sedan dess
och inte heller tänker göra det. Han hoppas
kunna gjuta mod i andra, som kanske vacklar,
att vägra låt sig skrämmas.

Micael förklarar att han alltid haft ett
stort engagemang och intresse för sin familjs
historia. Det finns så många minnen och så
många starka berättelser som också inkluderar
hans folks historia. Den stiftelse som han
startade 2014 handlar ytterst om att vittnesmålen
om Förintelsen, delvis hans egen
familjs historia, måste föras vidare för att
om möjligt bidra till att något liknande inte
upprepas. Vi får aldrig glömma!
– Det var inget plötsligt uppvaknande.
Jag har alltid varit medveten om att större
delen av min familj på min fars sida förintades
i Auschwitz. Men visst, känslan att verkligen
göra något konkret och långsiktigt har
definitivt vuxit sig allt starkare med åren,
berättar Micael. Inte minst efter pappans
bortgång för några år sedan då det blev så
uppenbart, snart finns det inte några vittnen
kvar som kan eller orkar berätta om de systematiska
folkmorden. Deras berättelser måste
likväl fortsätta att berättas.

Han insåg med förfäran att det kollektiva
minnet av Förintelsen av sex miljoner judar,
en halv miljon romer och många andra
utsatta grupper, handikappade, funktionsnedsatta,
homosexuella med flera, riskerar
att suddas ut i historiens glömska.
– Jag känner ett personligt ansvar att föra
berättelserna vidare, säger Micael och förklarar
sin egen existens med det enkla faktum
att hans farmor och farfar emigrerade
till Sverige 1932, vilket den övriga släkten
inte kunde förstå. Men redan då upplevde
hans farmor och farfar hur antisemitismen
steg för steg började göra sig gällande i deras
vardag.
– Jag kommer från ett påtagligt judiskt
hem med allt vad det innebär av högtider
och traditioner, maten, musiken, berättandet,
allt det där som utgör ett kitt för att
hålla ihop en minoritet och som också är
viktigt för mig personligen. Men vi har även
firat alla svenska högtider, där allt från hummerpremiärer
till midsommar har varit en
självklar del av min uppväxt.
– Det handlar alltså inte så mycket om religion
för mig, inte heller om språket, även
om mina farföräldrar talade jiddisch med
varandra, utan snarare om den rika kulturen
och att jag de facto identifierar mig som jude.
Men det är självklart upp till var och en att
avgöra hur man vill leva sitt judiska liv.
Själv har jag även en otroligt stark kärlek till
mitt andra hemland, Israel. Ett land där jag
aldrig bott, med ett språk jag inte talar, ändå
känner jag en stark tillhörighet.

Utifrån sin egen familjs historia och upplevelser
i sin egen uppväxt är den kärleken
ganska självklar, en kärlek som många inte
tycks förstå, säger Micael. När andra familjer
under hans uppväxt åkte till Kanarieöarna,
åkte familjen Bindefeld till Eilat i Israel.
– Den där lilla landremsan i Mellanöstern
har en symbolisk betydelse för världens
judar. Tänk om staten Israel hade utropats tio
år tidigare, 1938 istället för 1948, då hade sex
miljoner judar haft ett hemland att fly till …
Micael betonar att han själv inte känner
av någon antisemitism i Stockholm, men att
den finns och tycks växa. Det som var otänkbart
för 20 år sedan, att öppet visa hat mot
judar och andra minoriteter, är nu en
verklighet, inte minst på nätet.
– Det som händer i Malmö är skrämmande.
Politikerna har tillåtit antisemitismen att
gro utan några konkreta åtgärder. När man
blir spottad på för att man är jude, när synagogan
utsätts för vandalisering och nu måste
ha stängsel som skydd, och när lärare inte
längre vågar undervisa om Förintelsen, då är
det något som är oerhört fel, säger Micael,
och betonar gång på gång att säkerhet och
trygghet är det viktigaste av allt, men att det
kostar pengar och där måste våra politiker ta
ett betydligt större ansvar.
– Jag hoppas att mänskligheten kan ta lärdom
av förföljelser och folkmord, att idag se
tendenser, att höra varningsklockor när olika
minoriteter utsätts för övergrepp. Vi ser idag
ett Europa där inte bara judar utan också
flera andra minoriteter, romer, muslimer och
HBTQ-personer, utsätts för hat och trakasserier.
Det här gäller naturligtvis alla männi skor
oavsett nationalitet, alla.
– By the way, du måste läsa boken ”Käre
Herman”. Det är en obehaglig men samtidigt
oerhört spännande bok som handlar om
Herman Lundborg, som på 1920-talet i vetenskapens
namn gjorde rasbiologiska undersökningar
på samer och finnar i norra
Sverige. ”Vetenskap” som inte bara påverkade
nazismens rasläror utan också svensk politik
långt in på 1950 och 1960-talen. Missa inte
den!

Text: Per-Åke Hultberg
Foto: Fredrik Wannerstedt